Solen, värmen... sommaren gör mig lycklig!
Jag kan inte beskriva det med annat ord än Lycka. Det är helt fantastiskt. Att vakna och se hur det varma ljuset skiner där utanför persienerna. Att komma ut och det är varmt! Cykla iväg utan tunga kläder. Utan att vara rädd för att man kanske kommer frysa. Att solen är uppe länge och det luktar sommar.
Sitta på balkongen i bara linnet och njuta av den lätta vinden mot huden, trotts att det är kväll. Huden luktar sol och kinderna har fått färg.
Allt blir så himla mycket lättare. Energin har dubblerats och leendet går knappt att sudda bort. Jag längtar efter att vara ute, hela tiden. Längtar efter att komma hem till mina föräldrar och känna gräset mellan tårna. Längtar efter att bre ut en filt på marken, slänga av skorna och bara ligga och prata strunt i timmtal.
Längtar efter att dra på mig bikinin, packa ner dricka och en radio, ta en vän i handen och bege mig till stranden.

Sommar ÄR Lycka!

Tänkte bara tala om att jag fortfarande lever.

Det är förvisso inte någon som undrat över var jag tagit vägen, vilket iofs känns lite tråkigt.

Hur som helst, anledningen till tystnaden är att min dator pajjade samma kväll som vi kom hem från camping semestern. Det dröjde väl iofs inte mer än två-tre dagar innan jag köpte en ny. Så fin den är! ;)

Men. Mitt photoshop försvann och nu har jag äntligen fixat en ny cd. Men inte lagt in det än. Så jag har inte kunnat fixa med bilder och då kändes det lite tråkigt.
Plus att jag inte riktigt har haft någon lust att skriva. Dessutom är detta ju en fotoblogg i första hand, så därför känns det tamt när man inte kan lägga upp några bilder.

Sen så har jag gått och funderat på att skrota denna bloggen. Göra en ny, börja om. Ibland. Oftast känns det som jag skriver för mig själv. Är det så?
Inte kul att ta sig tid och fixa och lägga upp bilder då ju.
Men så kollade jag runder på min blogg och insåg hur mycket jag tycker om den. Så jag låter den vara kvar. Just nu iaf. Möjligt att jag ändrar mig ännu en gång sen. Vi får se.

När jag inte orkar med mig själv. När jag känner att jag inte räcker till eller är värd ett skit. När jag tycker att jag är äcklig, ful och hemsk. När det ända jag vill göra är att krypa ner i ett hål och aldrig komma upp igen.

Just som jag ska falla och ge vika...
Då ser du på mig och där, i dina vackra ögon finner jag fotfästet och hoppet igen. För i dem är jag vacker, underbar och perfekt. Där i dina ögon kan jag se hur mycket du älskar mig, hur magnifik du tycker att jag är.
Jag känner mig älskad och en våg av lycka sköljer över mig.

Tack för att du älskar mig.

Finns väldigt mycket att tänka på och överväga just nu.
Men jag vet inte alls vilken fot jag ska stå på och orkar inte riktigt med det just nu. Känns som tidpunkten för ett nytt kapitel är helt fel. Jag är inte färdig med det andra ännu...

Tar tillvara på nuet. Vill inte tänka och grubbla som alltid. Bara är. Lycklig. Här. Nu.

Försvinner bort i Twilight sagan, lyssnar på underbar musik och älskar att vara tillsammans med min käraste.

Det finns vissa människor som man bara klickar med. Som man fungerar så oerhört bra med och som kan få en på strålande humör på några sekunder.

Jag hade tur.
För en av dessa människor hade jag väldigt nära, väldigt tidigt i mitt liv. Det tog ett tag innan vi förstod det bara. Ett tag där på vägen trodde vi nog aldrig att det skulle bli så. Men det som är bra med åldersskillnader är att man växer ifrån dem.

För ungefär fyra år sedan upptäckte vi hur det egentligen ligger till. Min själsfrände fanns så nära att jag inte riktigt förstod det. Men jag är så himla glad och tacksam att det blev som det blev. En av världens mest underbara personer är min syster. Vi är lika som bär på många plan och olika på andra - men de kompenserar vi upp med varandra. Jag kan berätta allt för henne och hon kan berätta allt för mig. Vi har samma typ av humor, gillar i mångt och mycket samma saker och har i stort sett samma musiksmak. Hon har ärvt mina värderingar i väldigt mycket och vi gillar samma stil. (Köper samma skor, tittar på samma kläder och vill gärna ha varandras väskor osv.)
Ibland bråkar vi. Men så är det, ingen syskonkärlek utan bråk... Dessutom är det skönt att vi kan rensa luften och få saker ur världen. Nersidan är att båda kan vara snarstuckna och envisa. Men vi löser det alltid.

Jag älskar henne oerhört mycket och kommer finnas där för henne så länge jag andas.

Om 2 veckor och 2 dagar åker vi till Cypern och det ska bli så fantastiskt skoj! Kan knappt bärga mig! ♥

Har suttit och kollat runt efter olika resor i säkert en timme nu. I juni fyller jag 25 år och har sagt att jag ska minnsan ta och unna mig en utlands semester då. Antingen med älsklingen eller med min syster eller någon annan om ingen av dem hade velat.
Det blir min syster jag ska åka iväg med och jag längtar så in i bomben! Först hade vi (eller iaf jag) tänkt 2 veckor, men det blir nog en vecka som det ser ut just nu. Eller 8 dagar, om det blir resmålet som jag vill. Min syster vill med dit för den delen.

Nu är frågan bara om man får ledigt från jobb, jag tror att jag kommer få det... men jag vet inte hur det blir för henne. För hon ska ev. byta rekyterings firma som hon är anställd hos osv...
Men jag hoppas verkligen!

Dessutom kärade vi ner oss i ett hotel på resmålet vi vill till och som det ser ut just nu så verkar det som att det kommer funka att åka dit och bo där - om vi får ledigt.
Det blir inte biliigt kanske, men inte sådär svindyrt heller.

Hur som helst så sitter jag bara och drömer mig bort till kristallklart vatten, sol, vita sandstränder, paraply drinkar, god mat, hud som doftar sol och härliga utekvällar.

Varför kan man inte trycka på pause?
Jag har alldeles för mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Det är skit jobbigt. Dessutom att pendla mellan hundra olika känslor på en timme, det är ännu jobbigare.

Försöker sudda bort dem, koppla bort dem och hålla mig sysselsatt. Men när handdukarna är vikta, disken ur plockad och dammsugaren avstängd då står de åter där och bultar på pannbenet.

På torsdag hoppas jag  vara tillbaka på jobbet så har man iaf halva dagen räddad från att gå och grubbla.

Sitter här och drömmer mig bort till värmen. Vita finkorninga stränder, solen som kysser min hud, solvarma frukter och kristalklart vatten.
Söndags ångesten är ett faktum, ännu en helg som gått alldeles för fort och jag längtar bara bort. Till något annat, till något annorlunda, något nytt.

Dövar verkligheten med att lyssna på gladrock. Har jag precis myntat ett nytt uttryck? Sitter iaf och diggar med, sjunger och stuttsar till Fall out boy.

Det finns så mycket jag vill göra. Men vet inte när...
Pengar är den ständinga faktor. Och tid. Men har man pengar (oförskämt mycket pengar) så har man plötsligt mer tid. För med tio miljoner på banken hade iaf jag sagt upp mig imorgon och stuckigt iväg och upptäckt världen!

Men tills dess så får jag dagdrömma.

För ett tag sen var jag nere och slängde soporna nere på sopstationen här på området där jag bor. Jag personligen försöker verkligen att sortera och slänga rätt. Visst jag är inte dagens miljökämpe, jag liksom alla andra har brister. Men jag försöker iallafall och jag bryr mig om miljön, därmed försöker jag också bidra lite med att försöka försinka växthuseffekten (vilken skrämmer mig oerhört mycket) - försinka eftersom den går inte att stoppa, den är redan här, det är ett faktum och tjabla inte emot är ni snälla.

Så då ska jag försöka komma till det jag skulle ha sagt... När jag då står där nere (vid sopstationen) med mina olika påsar så händer det ALLTID att jag mötts av fel saker i fel sopbehållare... Hur jävla svårt kan det vara?! Varför slänga konservburkar bland kartongen och plast bland tidningarna?! Snälla kan någon förklara för mig för jag förstår faktiskt inte!

Visst vill man nu inte sopsortera (av anledningen lathet) så fine, det är erat liv, ni bestämmer hur ni vill göra. Men inte fan behöver ni väl förstöra för oss andra som bryr oss och tar oss tid?! För alla andra som har lagt kartongerna bland kartongerna har gjort det förgäves då idioten som tvunget ska slänger metall, plast osv där kommer...
Detta gör mig så jävla irriterad! - Därför måste jag få skriva av mig nu. Kanske jag ger någon lite insikt också, kan bara hoppas.
Så snälla, vill ni inte sortera släng allt i brännbart, där gör det iaf inte lika mycket skadda.

Okej, det finns undantag, man kanske inte förstör medvetet. För jag är medveten om att det finns nysvenskar som kanske inte kan läsa svenskan ännu, men bilderna visar en del, iaf så man kan se att man inte ska slänga annat än papp i de behållarna. Om inte annat kanske man kan se vad andra har slängt?
- Fast jag tror ändå inte att det är av brist på språkförståelse, utan ren jävla lathet (missförstå mig inte nu, pratar inte om att nysvenskar är lata, utan att de som kastar saker fel och inte bryr sig är lata, oavsett ursprung alltså).

Men, jag säger det än en gång - ni behöver väl för fan inte förstöra för oss som bryr oss?!

Känner mig bara så.. så överkörd, förbannad och lite ledsen. Hatar det. Hatar att jag lägger ner min energi och tid på det. Faaaaaan.

Kvittar om man ställer upp och kämpar på man får ändå inget jävla tack. Gott bemöttande och inte en massa från skyllande hade varit på sin rätt. Men nej. Varför? Jag är väl helt enkelt inte lika mycket värd då.
Är så urless på denna skillnad på folk och folk. Fan.

Men de är väl bra för dem, ta lite folk att utnyttja, mjölkaur och sen slänga iväg. Har ju sett det förr.

Fine, gör så då. Men stå för fan upp för vad ni gör. Sluta skylla ifrån på varandra, vi fattar ju hur det ligger till ändå.

Känns som denna dagen bara har varit fel. Usch. Hatar att ha sån olust känsla.
Vill att min skärm ska sluta blinka/flimra. Vill ha fint väder så vi kan åka in till Meca raceway (ser inte lovande ut).

Känner att jag hade velat packa min resväska, ta ett flyg långt bort och leva för stunden, utan måsten och krav.
Kanske det är för att min lilla ledighet är slut? Att jag ska börja jobba imorgon och att jag vet att allt kommer se likadant ut fram till jul? Börjar jag få åldersnojja och panik igen över allt som jag vill hinna göra innan man blir för gammal? Kanske.

Ja, jag är rädd för att en dag vara gamal och inse att det var så mycket som jag velat göra men aldrig hann eller tog mig tid till. Dessvärre är jag en person med stort kontrollbehov och får lite småpanik när jag inte har koll på läget.
Just därför hade det kanske varit bra för mig att bara kasta mig ut och förhoppningsvis se att det går bra - att det löser sig.
På sätt och vis gjorde jag ju lite så när jag hoppade av min högskoleutbildning i vintras. Jag insåg att det var fel och tryckte på stopp. Hoppade av utan att egentligen vet om jag skulle få jobb eller ej. Men det löste ju sig.

Nu börjar dock allt bli inruttat igen. Bekvämt och tryggt, javisst. Oftast är det så jag vill ha det. Men stundvis så far mina tankar på annat håll och jag får panik av det vardagliga. Jag vill uppleva! Jag vill inte bara bli en i mängden...
Vill inte vara extrem heller. Men. Jag önskar att jag haft mod, pengar och tid att ta ett år och bara stuckigt iväg - gärna med älsklingen vid min sida - och upplevt, åkt dit lusten och nyfiken tog oss.

Pratade lite med syrran om det härom dagen. Om vi kan så är det nog inte helt omöjligt att hon och jag sticker på en kortare resa nästa sommar. Tågluffar eller något. Det hade varit spännande och roligt! Ut och sett europa eller nån annan plats. Längtar redan.

Har ni tänkt på en sak, det är modernt att vara trasig. Ju slitnare, smalare och sorgsnare man ser ut. dessto vackrare blir man i en stor del av allmänhetens ögon. Personligen tycker jag bara att det är sorligt.

Man ska ha ledsen, stor, gärna tom blick. Då tycker folk man är vacker. Smal som ett strå och gärna stå lite tilltrasslat, det tycker med folk är vackert. Kläderna ska hänga på den smala, smala kroppen, för det är fult att se hälsosam ut, då är man ju tjock - anses det. En kvinnlig kropp är ful, eftersom det är fult med kurvor... Man ska se ut som en 12 årig för snabbt växande pojke om man är kvinna och vill vara vacker.
Är det bara jag som ser hur fel allt är?

Det går tydligt att se varför så många blir trasiga. Man vill nå idealet, man får ju inte äta, det är fult. Man äter inte men problemen kvarstår, så man blir olyckligare. Man tar till droger för att fly verkligheten, döva hungern. In och ut ur rehab varvat med hektiskt festande. Kroppen bryts sönder. Själen bryts ner. Allt som finns kvar är en tanig kropp, insjunkna stora tomma ögon som återspeglar en visen människa. Man har blivit trasig.
Men de blir ju beundrade, för det anses ju vackert, modernt - så det måste ju vara rätt.


Eller?

Jag kommer på mig själv allt oftare med att sitta och drömma om ett framtida hus. Måste erkänna att jag formligen längtar efter att köpa hus! Dont get me wrong, jag älskar verkligen vår lägenhet, den är super fin och planlösningen är jätte bra.
Men jag drömmer om att köpa ett stort hus, med trädgård och få fixa till allt precis som jag (vi) vill ha det. Välja tapeter och golv, måla om och tapetsera. Köpa nya fin möbler och få det sådär mysigt och snyggt. Kunna bjuda folk över och vara hur stolt som helst över mitt hus! Ha en trädgård att grilla i och ligga och steka sig i solen på gräsmattan om sommrarna. Köpa vinbärsbuskar, rabarber och smultronplantor att plantera.
Kanske jag låter lill gamal eller rent av vuxen, men det är ett faktum. Jag längtar efter mitt framtida hem, och drömma måste man få göra.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna drömmen kommer bli sann, att jag kommer att få bo i hus igen. I ett hus som jag älskar och som är vackert. Det kommer inte hända i år och kanske inte om fem, men jag hoppas att det har hänt om tio.

Kanske vuxenlivet smyger sig på? Mellan helgerna med frukt drinkar och framvinglandes på kullerstenarna så glimtar det till. Vuxenlivet som smått börjat kalla. Med en känsla av både nyfikenhet och panik ser jag fram emot det. För vuxen behöver inte betyda gamal, det har jag lärt mig nu, nu när jag själv börjat kalla mig "vuxen" emellanåt och inte ryggar till när någon annan kallar mig för det. När jag har funnit ett lugn med mig själv som inte fanns där på långa vägar när man var i tonåren. Samtidigt som detta känns behagligt så smyger ju paniken sig på emellanåt och jag försöker nagla mig fast vid att vara ung, jag är inte vuxen ännu. Men vem har egentligen sagt att grännsen går knivskarpt? Vem har sagt att man inte kan vara ung OCH vuxen samtidigt?

Kanske jag låter motsägelsefull? Men det är nog för att jag är det, vet inte vilken fot jag ska stå på och kanske rent av befinner mig i en mellan tid? För det är så mycket jag vill hinna med innan jag avslutar detta kapitlet och börjar på nästa. Men ju mer jag stressar och försöker göra upp planer och gränser, ju mer tappar jag ju av att verkligen leva nu och inte sen när allt är avklarat. Vet inte om jag har tappat er nu... om ni överhuvudtaget hänger med i vad jag skriver om, men jag känner att jag behöver skriva av mig, så jag gör det helt enkelt.

Det kanske helt enkelt är så att vara vuxen är inte så som man trodde när man var yngre, den poleten har börjat trilla ner nu. För inte kan man allt bara för att man har blivit "stor" och inte är livet alltid lätt. Men man får ta tag i allt själv och lära sig allt man inte kan men behöver kunna. Sen att det är med skräckslagen förtjusning man inser att alla faktiskt är dödliga och måste lära sig saker och ting får man ju helt enkelt bara finna sig i. Att man dessutom inser hur liten man faktiskt vet ju mer man lär sig... ja, det är ju också en grej för sig själv.

---

Ska dock tilläga att detta handlar enbart om framtida hus/villa ägande. Det har absolut inget med barn att göra. Vad gäller barn så får jag panik om jag ens tänker tanken på att bli mamma redan - så som sagt, endast hus/villa ägande!