Sitter här och dricker vatten och eftersvettas efter mitt drygt 45 min lång tränningspass.
Det känns erhört underbart att vara svettig och känna hur det dunkar lätt i låren. Nu ska jag fan ta mig i kragen och fixa till mig själv.

Jag får tacka min sambos arbetskollega som skrev ett inlägg i sin blogg som jag kände igen mig i något fruktansvärt. Det var bra att se att någon annan kände likadant och kunde förstå mig, bra att se mina ord skrivna från någon annan. 
Nu ska jag ta tag i det här. Börja tränna igen, sluta äta så mycket skit. Jag vet ju om att jag mår bättre då, både fysiskt och psykiskt. Framförallt så vet jag att jag kan klara av det! Jag ska bara hålla kvar motivationen och inte halka in i gamla dumma vannor igen.

Ifjol gick jag faktiskt ner sju kilo, det var underbart. Jag var så stolt över mig själv och det var en sån själförtroende boost! Att kunna köpa jeans i min gamla storlek igen, att komma i några av mina gamla favorit jeans igen.

Dessvärre hände nåt i våras... jag halkade in i det gamla dumma sambofällorna igen. Jag har gått upp fem-sex kilo av de sju jag lyckades tränna bort. Nu kan jag inte knäppa jeansen jag köpte längre... jag känner mig stundvis äcklad av mig själv och undviker i den mån jag kan att se mig själv i helkropps speglar, för jag hatar vad jag ser.
Det är sjukt att gå och må såhär när jag faktiskt kan göra något åt det. Men jag tar det ett steg i taget, börjar som jag faktiskt började i fjol, sakta men säkert och sen trappar jag upp det.

Jag är inte född och välsignad med en bra ämnesomsättning, om jag inte trännar går jag upp i vikt. Dessutom har jag en stor passion för sötsaker, tyvärr. Detta ligger mig verkligen i fatet. Mina föräldrar fick fyra barn, jag är den som har lättast för att gå upp i vikt, jag är den som alltid har trännat men ändå alltid haft lite mer hull än de andra (inte som barn men efter att jag kom i puberteten).

Ni som inte träffat mig kanske tror att jag är ännu en tjej med ätstörningar och själbilds förvägningar. Men till er kan jag säga att så är inte fallet. Jag är överviktig, det är ingen lögn, bara något väldigt sjävförtroende förstörande. Jag söker inte efter en onaturlig självbild. Inte vill jag heller bli skinny, jag finner inget attraktivt i det. Av naturen är jag kurvig, jag tycker det är fint och kvinnligt. Men som det är just nu så är jag alldeles för kurvig, på fel ställen. Så nu tar jag tag i saken.

Mitt delmål är att faktiskt börja tränna 3 dagar i veckan, så länge jag gör nåt fysiskt påfrestande minst 30min x 3 ggr veckan så ska jag klappa mig själv på axeln. Sen hoppas jag kunna skaka av mig de där sex kilona igen.

Jag vill bli av med några fler, men det tar vi efter att jag uppnåt mitt delmål. En sak i taget.

Heja nu på mig!